Förslaget på nytt partiprogram lider av att det saknas en röd tråd i synen på klass och makt, ett problem som också finns i nuvarande program. Vad som egentligen är det politiska subjektet för programmet, vilka det är som ska leda den socialistiska arbetarrörelsen. Det blir i synnerhet otydligt när man pratar om välfungerande arbetsplatser, seriöst företagande och full sysselsättning där företagen sätts i centrum, inte arbetarklassen.
I styckena om seriöst företagande och full sysselsättning hamnar fokus på investeringar för att skapa en gynnsam situation för företag inom industrin främst. Samt att programförslaget fokuserar på hur detta flyttar fram arbetarklassens positioner “indirekt” genom att förhandlingspositioner blir starkare.
Eftersom att programförslaget hänvisar till att Sverige tidigare haft politik för full sysselsättning är det viktigt att lära av historien. Socialdemokraternas försök på full sysselsättning krävde korporativism, där storföretagen, Socialdemokratiska staten och fackföreningarna samarbetade. Man behövde därför göra en gemensam sak för att bekämpa yttringar från arbetarklassen som störde den här strukturen. Delvis individuella handlingar som att arbetare bytte jobb ofta, som fick SAF, LO, TCO och staten att ha gemensam kampanj mot “hoppjerka”.
Framförallt störde de kollektiva handlingarna som arbetare tog på eget initiativ som bröt mot fredsplikten: de vilda strejkerna. Ofta talar man i vänstern främst om vågen av stora vilda strejker i och med gruvstrejken 1969 men förbund som Metall hade redan undersökt frågan eftersom att de var i synnerhet “drabbade” av kortare och mindre vilda strejker under hela efterkrigstiden (se Sven O. Anderssons Vilda strejker: en undersökning inom Svenska metallindustriarbetareförbundet). Många arbetare kände helt enkelt att “företagsdemokratin” man blivit lovad inte fungerade i praktiken. Ovanpå det skedde en intensiv våg av rationalisering och omstrukturering i produktionen där arbetarna inte hade någon makt.
Vilda strejker möttes delvis av repressiva åtgärder med böter men också med reform, att man införde MBL. Från början var förslaget om MBL influerat av tunga krav från arbetsplatserna för att ge arbetarsidan mer makt (till och med makten att stoppa nedläggningar av fabriker) men istället blev det en reform som lade mer ansvar på arbetarsidan men ingen makt. Det blev en antistrejklag och vårt parti pekade ut det redan då. Den socialistiska arbetarrörelsen har varit på reträtt sedan 80-talet och har börjat försvara de här kompromisserna som “segrar”, även om de också fortsätter att försämras.
Den s. k. medbestämmandelagen analyseras i motionen. Där visas att den utvidgade förhandlings- och informationsrätten samt ytterligare några rättigheter är framgångar för facket, men att MBL också innebär skärpt strejkförbud under avtalsperiod. Den skärpta fredsplikten och borgarnas lottseger om höjda strejkböter gör denna del av MBL till en hårdare antistrejklag än 1928 års kollektivavtalslag. Lagen ger också arbetsköparna vidgade möjligheter att bli befriade från fredsplikten så att de kan vidta lockout under avtalsperiod.
[…]
De krav som står i förgrunden är: obegränsad förhandlings- och strejkrätt i alla frågor, slopande av tystnadsplikten för fackliga representanter, facklig vetorätt vid köp och försäljning samt nedläggning och förflyttning av företag och produktionsenheter, rätt till fackliga möten på betald arbetstid under minst 10 timmar per år, rätt till politisk verksamhet på arbetsplatsen samt obegränsad rätt till politiska strejker och internationella solidaritetsaktioner. – Lars Werner, Om demokratiska rättigheter på arbetsplatsen, 1976
För ett program som står stabilt på klasskampens grund kommer jag till kongressen motionera för att utveckla följande punkter:
- Konkretisera vilken arbetsrätt och konflikträtt man vill utveckla.
- Ställa offensiva krav som skulle ge faktisk makt till arbetarklassen. Som “arbetarveto” och lokal strejkrätt.
- Ta bort skrivningar om ”välfungerande arbetsplatser” som ska respektera sina anställda och “seriöst företagande”. Väv samman krav om full sysselsättning med arbetskontroll istället för att blunda för problemen under tidigare försök i Sverige.
- Lyfta att det inte räcker med dagens fackföreningsrörelse utan att det krävs en demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse för att nå våra mål. Omröstning om konflikt och avtal. Att främst fokusera på arbetsplatserna men också prata om kollektivavtal är att lämna walk-over för fackliga byråkratin.