Ibland läser man att det ska vara roligt att engagera sig politiskt. Visst, om man väljer att lägga ner tid i politiken ska det helst inte vara något som är tråkigt, men roligt? Kul? Kan en politisk kamp vara kul?
Politiskt engagemang är ju svårt. Det är inte alltid så att man ser direkta resultat av en politisk kamp. Det är många före mig som har jämfört politisk kamp med att sätta frö; att sätta fröer är en fin och mycket användbar metafor, tycker jag, att återkomma till i den politiska kampen.
Varför fröer?
De flesta av oss som någonsin har haft med odling att göra vet att ibland vissa fröer aldrig blir plantor. Vissa blir plantor och sen vissnar snart. Andra blir starka och solida växter så småningom. Det skrivs då och då om gamla fröer som hittas som bara har väntat för rätt tillfälle och bra omständigheter för att få växa.
Även om ett frö blir en stadig växt så ger inte växten alltid frukt. Jag har hållit på de senaste åren med att uppmuntra fruktproduktion av några etablerade minicitronträd som väldigt sällan ger frukt, men jag envisas med dem då en enda citronblommas doft, när jag får äran att uppleva den, kan fylla ett helt rum med doften av glädje och hopp. Kanske blomman blir en citron! Jag hoppas, varje gång. Kanske blomman bara vissnar och blir inget mer än en glädjekälla för mina sinnen under en väldigt kort tid. Men jag är okej med det, då för mig är citronen inte hela syftet; jag nöjer mig med enstaka väldoftande blommor om det är det jag får.
Citronträd är kända för att vara känsliga. Likaså är den politiska kampen. Ibland känner vi att det vi gör i en politisk kamp ger ett resultat, och ibland känns det som vi ger mycket tid och kraft utan att se ett märkbart resultat. Ibland gör vi det vi inser är misstag. Ibland står vi i vår egen väg. Men tänk om det inte är räkningsbara resultat av den politiska kampen som är viktigaste? Tänk om arbetet i sig och vår envishet med att försöka och kämpa kan vara glädjekällan – faktumet att vi inte ger upp hoppet? Att vi är kvar i kampen, särskilt när det känns svårast?
I mitt arbete med undervisning av bland annat den generella kompetensen ”kritiskt tänkande”, jag ofta använder frömetaforen när jag förklarar vårt arbete som lärare av kritiskt tänkande i olika discipliner. Kritiskt tänkande är något som utvecklar över tid, gärna i ett sammanhang, och sällan när vi arbetar eller pluggar ensamt. Vi behöver andra för att komma längre i vårt resonemang, då ingen av oss har alla svar eller alla perspektiv som behövs när vi försöker förstå eller lösa komplexa frågor eller utmaningar. Ibland märker vi hur en student växer intellektuellt under en kurs, och ibland hör studenter av sig vid ett senare tillfälle för att berätta hur mycket vår kurs har inneburit för dem. När man är på en ansträngande intellektuell resa som det är att plugga i ett utbildningsprogram, det är inte alltid så att man inser under resans gång vad är viktigaste av allt vi lär oss och hur vi växer som individer.
Likaså det odlingsresultatet som vi ofta fokuserar på med växter– som ett citronträd är själva frukten en sorts resultat– undervisning är uppdelat i kurser med specifika mätbara mål. Ibland inser vi inte att vi också lär oss mycket annat som är kanske ännu viktigare, såsom att kunna samarbete med andra som har helt andra livserfarenheter än oss själva. Vi inte inser att ett resultat är att vi har fortsätt med pluggandet varje dag, och det i sig är ett viktigt resultat: uthållighet.
Om vi inte vill engagera oss med politiken då det är ibland obehagligt, kanske vi fokuserar på fel saker. Vad är vårt syfte med att engagera oss i en politisk kamp? Är det något som vi gör för att få bekräftelse som individ, för att få ett sammanhang, för att bli sedd? Är det något som vi gör då att göra ingenting alls inte är ett alternativ? Gör vi det utifrån ett eller fler bestämda mål?
Beroende på varför vi engagera oss får vi olika svar. Jag vill uppmuntra alla som tycker att politisk kamp ska vara roligt att fundera ett varv till; om vi vill helst ha kul och bli älskad genom vårt engagemang, vi kanske har lätt att gå in i en fälla där vi saknar verktyg att ta oss ut för att kunna gå vidare. Tänk att politiskt engagemang, istället för att vara kopplat till snäva mätbara resultat, är en resa som i sig kan också vara ett viktigt resultat. Likaså med kritiskt tänkande, kanske vi får lära oss något om vårt arbetssätt som skaver, och då behöver vi ta ett steg tillbaka och lyssna till andra, ifrågasätt vår egen roll, och göra om.
Föreställ dig att du sätter frö varje dag du kämpar, och kanske ett av dessa fröer inte växer tills nästa generation av aktivister trampar på samma mark, dvs jobbar vidare med samma fråga som du jobbar med nu. Är du okej med det? Att kämpa politiskt, likaså att odla, är en process. Men när det inte fungerar som tänkt, kasta inte allt. Flytta krukan till ett annat fönster, byt ut jorden, ge lite växtnäring, testa att vattna annorlunda. Ser stillheten av en levande växt som inte gör det du hoppade för som ett resultat. Var nyfiken och undersökande och så småningom upptäcker du olika resultat, kanske några som du inte förväntat dig men ändå som ger hopp eller glädje.