När Vänsterpartiets programkommission i höstas lade fram sitt förslag till nytt partiprogram var det efterlängtat av många. En digital kongress påtvingad av covid hade skjutit upp programdiskussionen och partiet hade under en längre tid brottats med stora principiella frågor: klimat och miljö kontra jobb, kompromisser för att bli ”regeringsdugligt” eller opposition genom folkrörelsearbete och inte minst – om socialismen alls har någon roll i programmet. Det är ingen hemlighet att det nuvarande programmet har varit en börda för den nuvarande ledningen, något som syntes pinsamt tydligt när Nooshi Dadgostar i en TV-intervju avvisade skrivningarna om socialism med att programmet var gammalt och inaktuellt.
Det programförslag som kom svarade på få av dessa frågor. Kommissionen förklarade istället att den uttalade målsättningen var att ge ”stort utrymme för politiska ledningar på alla nivåer att agera i de situationer som uppstår.” Istället för tydliga ställningstaganden och klargöranden innehöll texten en slingrande berättelse som var mer en säljtext än ett program. Begrepp som socialism och kapitalism hade rensats ut och ersatts av luddiga formuleringar där målet beskrevs med formuleringar som ”sammanhang där vi kan vara trygga med att mötas med omtanke och förtroende.”
Förståeligt nog väckte detta kraftiga reaktioner runt om i landet. En rad motioner om att avvisa programmet antogs i föreningar och distrikt och ännu fler krävde att den gällande beskrivningen av Vänsterpartiet partiet som ”ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund” skulle bevaras.
Nu har programkommissionen kommit med sina svar till motionerna och arbetat in en del av dem i sitt förslag. På flera punkter är det en stor förändring. Framför allt har de tidigare strukna formuleringarna om Vänsterpartiet som ett socialistiskt parti lagts tillbaka i programmet och samhället beskrivs återigen som kapitalistiskt. Det är viktiga förbättringar och ett resultat av den kraftiga opinion som kommit till uttryck genom motioner från många distrikt och partiföreningar.
Förändringen gör egentligen att hela programkommissionens upplägg havererar, den långa slingrande texten där människor själva skulle komma fram till de socialistiska slutsatserna kortsluts av de återtagna formuleringarna. Tyvärr har det inte lett till att de många och omständliga resonemangen har strukits bort och viktiga principer drunknar i den svårgenomtränglig textmassan , liksom många av de motioner som sägs vara besvarade i texten. Det nya förslaget framstår därför mer som försök att ducka för kritiken än som verkliga förändringar och de frågor som varit besvärliga för Vänsterpartiet de senaste året får inga svar.
Programförslagets oöverskådliga upplägg och mängden motioner gör kongressens uppgift närmast ohanterlig. Risken är att debatten i Jönköping blir därefter och att de politiska nötter som behöver knäckas försvinner i flödet av detaljändringar och lämnar ledningen med lika fria händer som när den inte tyckte att det fanns något program att hålla sig till.
För oss många i Vänsterpartiet som tror att det behövs ett brett, demokratiskt, ekosocialistiskt parti med folkrörelseinriktning är det reviderade förslaget ändå ett framsteg och en uppmuntran. Dels i sak, att partiet står fast vid socialistiska principer, men även för att den opinion vi uttryckt varit så stark att den drivit fram dessa ändringar. Möjligheten att göra ett tydligt och användbart program av det liggande förslaget är ändå närmast obefintlig. Uppgiften för oss som är delegater att göra det bästa av situationen och förtydliga och skärpa det på viktiga områden kring klimat, ägande, makt och folkrörelsepolitik för att i någon mån göra programmet användbart.
Kongressdokument förändrar inte världen, däremot är diskussionen kring det viktig. I bästa fall – öppen, ärlig och prövande – kan den utveckla både medlemmar, organisation och framför allt den vardagliga politiska verksamheten. Den verkliga utmaningen i Vänsterpartiet ligger i att omvandla alla tankarna om ett nytt samhälle, skilt från kapitalismen, till konkret politik i vardagen. Att utforma politiska förslag och tankar som knyter samman dagens behov med de långsiktiga målen och bygga rörelser för dessa tillsammans med andra krafter. Annars blir alla program, oavsett hur kloka och välformulerade de är, bara döda bokstäver.